Wis 18

a 1. 2 Mos 10,23

b 3. 2 Mos 13,21; Ps 78,14.105,39; Vish 10,17

c 4. Jes 2,3; Mik 4,2

d 5. 2 Mos 1,16.2,3. 12,29; 14,28; Ps 105,36; Vish 11,16; 6.1 Mos 15,13; 2 Mos 11,4

e 9. 2 Mos 12,3

f 13. 2 Mos 4,22.7,11

g 15. Vish 12,9

h 16. 1 Krön 21,16; Jer 23,29

i 20. 4 Mos 16,31

j 21. 4 Mos 16,46

k 22. Vish 12,21; 2 Mack 8,15

l 24. 2 Mos 28,17 f.,36; Sir 45,10

m 25. 1 Kor 10,11; Se Fördärvaren i Ordförkl

1 Men dina heliga hade det fullaste solljus. Då nu de andra väl hörde deras röster, men icke sågo deras gestalter, prisade de dem lyckliga, därför att icke också dessa hade måst lida sådant. 2 De tackade dem, därför att de nu icke gjorde dem någon skada, fastän de förut hade blivit förorättade, och bådo om tillgift för sin fientlighet. 3 I stället gav du dessa en lågande eldstod såsom vägvisare på den okända färden och såsom en mild sol under den ärorika vandringen genom främmande land. 4 Ty de andra voro värda att bliva berövade ljuset och hållas fängslade genom mörker, eftersom de hade hållit dina barn i fängsligt förvar, dessa genom vilka lagens oförgängliga ljus skulle skänkas åt världen.

Fortsättning av det föregående: Döden härjar bland egyptierna, den hämmas bland israeliterna.

5 Och när de hade lagt råd om att dräpa de heligas späda barn och ett barn hade blivit utsatt - fastän det dock blev räddat - då berövade du dem till straff deras egna barn i stort antal och lät dem själva allasammans omkomma i ett väldigt vatten. 6 Den natten hade på förhand blivit kungjord för våra fäder, för att de skulle säkert veta huru vissa de edliga löften voro, som de förtröstade på, och så vara vid gott mod. 7 Så väntade då ditt folk de rättfärdigas räddning och fiendernas undergång. 8 Ty genom det som du straffade våra motståndare med, genom detsamma kallade du oss till dig och förhärligade oss. 9 I det fördolda framburo de rättsinnigas heliga söner sitt offer, och de förbundo sig endräk-tigt till att följa den gudomliga lagen att de skulle lika deltaga i samma både förmåner och faror; och därvid uppstämde de, redan då, fädernas heliga sånger. 10 Men därunder ljöd skärande fiendernas skri, och ömkansvärt spridde sig ljudet av deras veklagan över sina barn. 11 Och av lika straff drabbades tjänare och husbonde, och undersåten fick lida detsamma som konungen. 12 Och alla tillhopa hade de genom enahanda dödssätt oräkneliga döda, så att de levande icke ens räckte till att begrava dem, eftersom deras ädlaste avkomma med ett enda slag hade blivit förgjord. 13 Fastän de, för sina hemliga konsters skull, trots allt icke hade velat tro, måste de nu, vid sina förstföddas undergång, vidgå att detta folk var Guds son. 14 Ty medan djup tystnad omslöt allt och natten under sitt snabba lopp hade nått mitten av sin bana, 15 for ditt allsmäktiga ord med hast ned från din konungatron i himmelen och begav sig mitt in i det tillspillogivna landet, en bister krigare, 16 väpnad med din oryggliga befällning såsom med ett skarpt svärd. Och han stannade där och uppfyllde allt med död; och han nådde upp till himmelen, medan han stod på jorden. 17 Då skrämdes de plötsligt upp av hemska drömsyner, och oförmodade fasor kommo över dem. 18 Och de störtade halvdöda omkull, den ene här, den andre där, och yppade därvid vad orsaken var till att de nu måste dö. 19 Ty drömmarna, som hade oroat dem, hade på förhand röjt detta, för att de icke skulle omkomma utan att veta anledningen till sitt lidande.

20 Väl undgingo ej heller de rättfärdiga att få pröva på döden, och hemsökelse drabbade en stor hop i öknen; dock varade vreden icke länge. 21 Ty med hast trädde en ostrafflig man upp såsom deras förkämpe; han rustade sig med sitt ämbetes vapen, bön och försoning genom rökelse, och ställde sig till motvärn mot förtörnelsen och satte en gräns för olyckan och visade därmed att han var din tjänare. 22 Och han övervann vreden, men icke genom kroppsstyrka, ej heller genom vapenmakt; nej, genom sitt ord kuvade han honom som plågade dem, i det han påminde om de edliga löftena till fäderna och förbunden med dem. 23 Ja, medan de döda redan lågo hoptals fallna över varandra, ställde han sig emellan och slog tillbaka vreden och spärrade för den vägen till de levande. 24 Ty på hans kåpa fanns hela världen framställd, så ock fädernas ärorika namn på de fyra raderna av graverade stenar, och ditt majestät på hans huvudbindel. 25 För allt detta måste Fördärvaren vika, och för detta greps han av fruktan. Ty det var nog med att de allenast något litet fingo pröva på vreden.

^a ^b ^c ^d ^e ^f ^g ^h ⁱ ^j ^k ^l ^m